A video says more than a 1000 000 words.

Love Jen


Vad hände efter?

Här kommer lite bilder från höstlovet då jag och min familj tog en liten tripp till Istanbul, Turkiet och Dubai, UAE. 



Love Jennifer

My Exchange

Hejsan bloggen! 

Här kommer ett litet inlägg som jag anser ”sammanfattar” mitt utbytesår. 

The American Dream

I have always loved to travel, so It never came as a surprise to my parents that I wanted to do an exchange year. I wasn’t older than 12 when me and dad had our first conversation about it. It was a couple of months after christmas and I had just visited the US for my very first time. I remember stepping of the plane into the hot and dry air of Arizona and it did not take me long to realise that I wanted more than just a short visit in the States.

Even though It was a very long time since I made myself the promise of spending a year abroad, I’m very pleased that I kept it. Doing an exchange is the best decision of my life. I had just started Atletica Gymnasiet when I signed up for the EF program. I did all the paperwork and went to the interview and before I knew it, I was accepted and it was all happening for real. It felt like a lifetime of waiting but then all of a sudden I was sitting on that plane, leaving behind everything I knew for something unknown and exciting.

During the two first months I experienced a lot. I spent my first two weeks outside Boston at camp with 400 exchange students from all over the globe. We had lots of fun together before we all continued our journeys.

My host family lived in a typical american small town in Iowa. I spent my year being surrounded by farms and fields of corn. It took some time for a big city girl like me to get used to, but now it feels rather weird not listening to conversations about corn constantly. I attended a small school where everyone had known each other since they could talk. My High School was very small indeed and I was surprised as I came to realise that our sportsmanship was excellent even though we were the smallest school in our conference. We made it to state in almost every sport we went out for.

I remember walking in through the high school doors the first day of school. I hadn’t had a lot of sleep the night before and it was all overwhelming. New faces everywhere, football guys, cheerleaders, teachers and crowds leaning against their lockers having loudly conversations about their summers. I made my way to my locker and tried to keep calm even tho it felt like my whole body was shaking. I could feel eyes scanning me all day and I was very pleased as people came up to me, asking questions about my home country and myself.

It took a couple of weeks before I had everything under control, I knew my schedule inside out and where my classes were held. It did not take my too long to find a few lunch buddies and some people to hang with in the hallways. But I must say that the first friend I could share my whole world with was a Norwegian girl named Julie. We knew that it could be rather dangerous for us to rely on each other, since we were both exchange students, but she was so easy to talk to. We had lots in common and we always had a lot of fun. We did a good job making friends together and it was easier with her around.

I spent a lot of time with other exchange students in the beginning of the year but as time passed I made friends with several american school mates.

I was engaged in quite a lot of activities during my eleven months in Iowa. My main goal was to make my year as good and filled with experience as possible. Therefor I tried to discover everything that came my way. I went out for Wrestling Cheerleading, Drill Team and Track and Field, I went to a lot of games to support my school and I was in the prom committee and an art competition. Cheerleading must have been my favorite though. We were cheering for the wrestlers and one of them did very well and we got to go to our State Capital Des Moines for a weekend and cheer for him in television as he won in his weight class. Track and Field was also a lot of fun, we had practice everyday after school and a few track meets (competitions against other schools) every week as well.
I competed in the 400 meter relays and the 400 meter dash. I never won anything but surprisingly I did achieve a few medals.

Being a part of the prom committee was also a lot of fun. We were in charge of the decorations, the food and everything inbetween. We chose to go with the theme “Secret Garden”, we had a lot of plants, lights and a few white arches and fences surrounding the dance floor.

Prom wasn’t just a lot of fun, It was also a bit scary. Would someone actually ask me out? Or would I have to go to prom dateless? The majority of my friends had dates several months before prom, so It was a huge relief to get asked a month before the big night.

Prom was exciting and it took quite some time to get everything ready. Me and another friend, a exchange student from Germany, went prom shopping a few weeks before the event and I decided to go with a pink poofy princess dress. My prom date, a football guy from the Senior Class picked an outfit that would fit with my dress. However, clothing was not the only thing that had to be fixed. I went to a saloon to get both my hair and nails done but instead of spending even more money on paying someone for doing my makeup I decided to do it myself.
Prom was a lot of fun and turned out just as expected. The Junior class parents did a great job planning our after prom as well. It lasted for four hours and we all had lots of fun in the swimming pools, around the basketball court and in the movie rooms.

I loved celebrating the holidays in America. People really went out for it a hundred percent. They decorated their yards with beautiful decorations and they cooked delicious food that I could not have enough of. They celebrated with their hearts and it meant something to them. It never felt like just a tradition.

One of my favorite things to do in the United States was the bonfires. We would sit around the fire for hours eating hotdogs and delicious S’mores. A hot marshmallow, a piece of hershey’s chocolate and two graham crackers. The best part was when the fire was burning low so that the stars would come out. They were so bright and I can’t remember seeing them ever so clear before. Me and my American bffs, Susie and Kennedy could lay outside for hours gazing at the dark sky speckled with twinkling stars.

I enjoyed the summer months in Iowa the most. Even though the temperature was quite high compared to the nordic climate, I thought it was excellent. Me, Susie and Kennedy would bike around town, swim in the lake, go horseback riding and have sleepovers as often as we could.

I believe I have made friends for life in the US, people that I would have otherwise never met. I ate food I didn’t know existed and I had moments where it felt like I was living in a teenage movie. I survived high school and I became friends with football guys and It became my reality to visit Wal-Mart every week. I had great expectations for my year abroad and I could not be more happy with the result. It was the hardest thing I have ever done, being away from my family but also the best decision of my life.

I lived the American dream

Love Jennifer


Min sommar

Hej ni bloggläsare om ni fortfarande existerar efter mitt och Tyras ”lilla” uppehåll. Om jag inte minns fel så hade jag fortfarande någon vecka kvar i USA då jag sist bloggade. 

Jag måste erkänna att det fortfarande känns helt sjukt att det är över och att jag är tillbaka på svensk mark igen. Att sammanfatta mitt år i Iowa känns rätt omöjligt men jag måste säga att det har varit det bästa beslutet i mitt liv. Självklart hade man sina svackor men jag kommer aldrig att kunna eller vilja glömma de 11 underbara månaderna. Jag och Fia skypade med min värdfamilj för lite mer än en vecka sedan och åhh så jag saknar dem. Min värdbror har snapchat så vi håller kontakten så och pratar i princip varje dag. Men mina värdföräldrar och jag emailar bara då och då sedan vi alla har haft en hektisk sommar med mycket aktiviteter. 

Jag hoppas på att kunna hälsa på snart men man vet aldrig när det kommer ske, kan vara år från nu tyvärr. Jag har dock två andra uppkommande resor- Dubai (med pappa, Amanda, Annelie och Alexander) och Irland med min fin fina Fia. Är extremt glad att ha någonting att se fram mot nu när skolan börjar på måndag. 

Jag har spenderat min sommar på lite olika ställen i Sverige bla skåne, göteborg, båhus och Tyras land samt 5-6 dagar i Oslo med härliga Julie och nu idag så kom jag hem från varma Mallorca (med Amanda, mamma och Tony). Sommaren har varit fullspäckad med roliga grejer och två veckors slitsamt jobb. 

Nu börjar skolan om tre dagar och jag är både nervös och exalterad att börja i en ny klass. Önskar ju självklart att jag kunde gå kvar i min gamla men så funkar det ju tyvärr inte eftersom att mitt år i usa inte räknades.. Jag kommer alltså att fylla 20 när jag tar studenten.. känns rätt sjukt. 

Nu ska jag ta min resväska och gå hem till pappa och sedan ska jag förhoppningsvis träffa Fia. Har saknat henne denna vecka och det är alltid så skönt att prata ut med henne. Ikväll ska jag åka ut till Annelie med pappa på Ekerö och övningsköra samt vila inför imorgon då jag ska springa midnattsloppet istället för min extra pappa Tony som har ont i foten. Ska bli kul att se hur de går då jag bara sprungit ett ”liknande” men extremt olikt lopp på 5km och mina Track meets på 400m. 


Puss och kram!

Love Jen

Hello NJ

Borta bra men hemma bäst? För att detta ska kunna stämma måste man veta vart hemma är. Jag har märkt att hemma det är med sina vänner och familj. Hos dom man älskar. Tack för att ni gör att talesättet borta bra men hemma bäst stämmer.

Jag tror inte att så många vet vad jag pratar om, men om ni har turen att få sånna upplevelser som jag har fått, så kommer ni att förstå.

Jag när nu tillbaka i nanjing. Det första jag gjorde var att packa upp, gå till gymmet och sist men inte minst utgång och träffa alla fina människor som jag har saknat så. Trodde verkligen inte när jag flyttade hit att jag skulle sakna denna plats så mycket. Men man vet aldrig vad man här förens det är borta. Skolan börjar på måndag och jag är faktiskt lite taggad. Två år kvar av gymnasiet. Jag trodde aldrig att mitt första år skulle gå så fort som det har gjort, men det har verkligen varit ett bra år. Nu gäller det. Jag måste ge det allt jag kan och inte ge upp i mitten. Det kommer att bli ett bra år, fyllt med massa äventyr. Ska bland annat till Nya Zeeland och Hong Kong, sedan så har vi fått nya elever i min årskurs som är väldigt trevliga. Ska läsa 6 ämnen och ha håltimmar, jag får lämna skolans områden under raster och massa annat. Kommer att göra en lista över förhoppningarna jag har sedan.

bloggen kommer tyvärr att läggas åt sidan. För både min och Jennifers del som det verkar. Jag tycker att det var mycket roligare att läsa Jennifers inlägg än att skriva egna. Men självklart så kommer jag att skriva lite då och då, om alla äventyr, sena utekvällar och mys på balkonger





Glad midsommar alla!

Jag och Jennifer är nu hemkomna och säkra i Sverige. Vi har umgåtts mycket med nära och kära och det känns läskigt att vara hemma enligt mig. Kommer att åka tillbaka den 6/8 och sedan är jag borta till efter den 20+/6 om jag inte åker hem på vintern. Jag och Jennifer har haft en väldigt mysig Tacokväll med våra pojkar som vi har saknat och vi ahr även hunnit med en del nattbus varav lite jetlaggade jag somnade mitt i allt. 

Jag har även njutit av massa svensk mat och godis i mängder, måste kompensera eftersom jag inte kan äta på ett år

Men nu måste jag vara social

Love Tyra

2 dagar

Sätter mig på flygplanet Onsdag morgon så den sista dagen jag kan träffa någon är Tisdag.

Jag vill inte säga hejdå till folk. Diego åker och kommer aldrig mer tillbaka och jag vet inte när eller om jag kommer att få se honom igen. Han är en av dom personerna som jag har kommit riktigt nära och jag vill verkligen inte åka. 

Dock så kommer jag å andra sidan att få träffa alla efterlängtade människor i Sverige igen. Skillnaden med att lämna nu är att det är människor jag vet att jag aldrig kommer att träffa igen. Jennifer, Emilia och alla andra kommer alltid att finnas där i Sverige där jag kommer att tillbringa min tid med jämna mellanrum, hur ofta kommer jag att åka och hälsa på Diego i Colombia? Hur ofta kommer jag att hälsa på Sydney i Ungern? Hur ofta kommer jag att hälsa på Ceic i England? Hur ofta kommer jag att hälsa på Moritz i Tyskland? Hur många gånger kommer jag att hälsa på Martijn i Nederländerna?  Många utav dom männisorna kommer jag aldrig att träffa igen. Någonsin. Det känns tungt att veta att det inte kommer att hända. Andra vet jag att jag kommer att träffa, men när? När kommer jag att åka till Colombia för första gången? Kommer mina föräldrar ens låta mig åka till Colombia? Hur ska jag tjäna ihop pengar till att ta mig till Colombia?

Alla dessa avsked som ska ske om två dagar. Kommer att gråta floder när jag lämnar folk här.

I don’t like saying good bye because good bye means leaving and leaving means going away.